Q&A: Åse Johannessen om Sveriges potential att transformera katastrofriskreducering

Människor samlar vatten från Oxfam tankar i Nowshera, Pakistan, efter de förödande översvämningarna 2010. Flickr / Oxfam International

Read in English

En ny policy rapport från Swedish Water House understryker vikten av att Sverige förtydligar sin hållning i katastrofrisk-reducering och att fokus ska ligga på att integrera byggandet av resiliens under utvecklingsfasen i samhället istället för att komma in efter att katastrofen har blivit ett faktum.

 Rapporten har tagits fram av Swedish Water House klustergrupp inom katastrofriskreducering, i regi av SEI:s forskare Åse Johannessen. Gruppen har i tre år arbetat med att öka medvetenheten om vattenfrågor i klimatpolicy och katastrofriskreducering, i syfte att informera svensk politik och internationellt samarbete. Frågor om resiliensbyggande och beredskap har lyfts fram som viktiga byggstenar.

Vattenfrågors betydelse för katastrofriskreducering är en högaktuell fråga som direkt länkar till arbetet med att ta fram FN:s hållbarhetsmål. Nedan förklarar Johannessen varför Sverige har potential att bli mer ledande inom katastrofriskreducering.

Q: Vad motiverade den här rapporten vid den här tidpunkten?
A: Vi har jobbat tillsammans i den här gruppen i tre år och nu var det dags att sätta sig ner och skriva ner några nyckelrekommendationer som har vuxit fram under den här tiden. Det är ett bra tillfälle eftersom det är dags att förnya den globala aktionsplanen för katastrofriskreducering  Hyogo Framework for Action (2), som med bidrag från bla Sverige kommer ersättas under 2015. Sverige har också lanserat en ny biståndsplatform som kommer att ha katastrofriskreducering som en av sina viktiga prioriteringar, och rapporten kan bidra med strategisk riktning och mer detaljer.

Q: Hur stor roll spelar Sverige i katastrofriskreducering?
A: Sverige spelar en viktig roll eftersom vi är en av de största givarna till de viktigaste organisationerna på det här området, FNs kontor för Katastrofriskreducering  (UNISDR) och Världsbankens Global Facility for Disaster Reduction and Recovery (GFDRR). Men Sverige har inte använt den positionen för att få inflytande över vart pengarna ska gå. För att verkligen påverka den globala strategin och debatten behöver Sverige utarbeta en genomtänkt policy baserad på konsultationer med Svenska och globala experter.

Q: Du nämner att Sverige, liksom de flesta länder, har fokuserat sina Katastrofriskreducerande åtgärder på humanitär hjälp och att bygga resililens efter att katastrofer har inträffat. Varför är inte det tillräckligt, och hur behöver det förändras?
A: De flesta katastrofer idag skapas inte av naturolyckor utan av hur vi (inte) planerar och bygger våra samhällen. Speciellt så är det fallet i snabbt växande urbana områden, där många av markytorna har blivit asfalterade eller bebyggda, så att vatten inte kan dräneras ordentligt och det uppstår översvämningsrisk som inte fanns där förut. Vi behöver ett fundamentalt skifte mot mer proaktiv planering och investering för att bygga resiliens och addressera underliggande riskfaktorer.

Q: Hur skulle ett sådant skifte fungera i praktiken? Kan du ge ett exempel?
A: Några av sakerna man kan göra är kostnadseffektiva och enkla att åtgärda. Till exempel parkeringsplatser kan byggas så att de infiltrerar vatten, istället för att vattnet bara rinner av, och detta kan motverka översvämmning, och kontamination som leder till sjukdomar i fattiga områden utan ordentliga sanitetssystem. Partnerskap med den privata sektorn är centrala för både småskaliga och storskaliga aktioner på det här området. Katastrofriskreducering behöver associeras med de här arbetsområdena och inte bara försöka addressera problem som redan har nått en kritisk punkt. Katastrofriskreducering behöver också integreras i utvecklingsprogram och länka bättre med humanitära insatser. På internationell nivå behöver man koordinera sig bättre och fokusera mer på långsiktiga mål än små project som ger små och kortsiktiga resultat.

Q: Hur skulle ett sådant skifte påverka länder som får humanitär hjälp från Sverige? Skulle proaktiva åtgärder för att bygga resiliens bli på bekostnad av humanitära åtgärder?
A: Nej, vi talar inte om att flytta resurser från humanitära åtgärder, men utan snarare att bättre förstå hur katastroferna uppkommer. Ta till exempel översvämmningarna i Pakistan 2010. Sverige skickade välbehövlig humnanitär hjälp, men det var kanske mindre fokus på att efteråt försöka förstå vad som egentligen orsakade katastrofen och att sätta in åtgärder på lång sikt för framtiden, så att det inte händer igen. Vi behöver lära oss av mer och sätta ihop bitarna i pusslet för att se hur det hela ofta grundar sig i dålig planering som bygger upp risker över lång tid. Om vi inte börjar med det nu så kommer kostnaderna för humanitär respons och återuppbyggnad att skjuta i höjden.

Q: Er rapport fokuserar på Svensk utrikespolitik, men ni nämner också att det här har relevans också för Sverige. Hur skulle Sverige kunna ta nytta av en mer proaktiv och integrerad hållning till katastrofriskreducering?
A: Sverige har inte några katastrofala översvämmningar eller torrperioder att tala om, men bristen på integration mellan hantering av översvämmningar och vatten-miljökvalitet är ett problem, som kan få stora socio-ekonomiska konsekvenser. Vi har också en väldigt föråldrad lagstiftning om vattenflöden, som gör att det finns många okoordinerade aktiviteter i ett avrinningsområde, som tar mindre miljöhänsyn.  Vi skulle verkligen behöva planera vattenflöden på avrinningsområdesnivå, vilket ofta är en nivå högre än den som planering i Sverige utförs på – på kommunal nivå. Översvämmningsdirektivet håller på att införas i Sverige men det är ett arbete som inte har kommit in i den fasen ännu. Viljan verkar finnas, men de praktiska åtgärderna om hur det ska integreras återstår att se bevis på.

Läs rapporten, Water and Risk: Developing Sustainable and Resilient Communities »

Översvämningar i Uppsala i April 2013. Flickr / Barbro Björnemalm