Svenska kyrkan ska, enligt försoningsprocessen mellan kyrkan och det samiska folket, ”sträva efter att respektera urfolksrättens principer i sin verksamhet”, vilket omfattar dess markförvaltning i Sápmi. Som Sveriges femte största skogsförvaltare kan kyrkan bli ett föredöme genom en ekologisk, ekonomisk och socialt hållbar skogsförvaltning och en rättvis förvaltning av delade marker. Om förslagen antas kan glappet minska mellan internationella rättighetsramverk för urfolk, hållbarhetsnormer och skogslagstiftningen. Detta genom mer hållbara beslut på kyrkans marker i Sápmi, vilket också visar vägen för andra skogsförvaltare.   

Utredningens ambition att styra mot ett skogsbruk som tar ekologisk, ekonomisk, social och andlig hänsyn är bra. Som forskare inom urfolks rättigheter med fokus på de svenska samerna välkomnar vi att utredningen ser att många värden och behov ska kunna samsas i landskapet. Något som står i bjärt kontrast mot dagens skogsförvaltning. Vår och andras forskning visar att det inte är en långsiktigt framkomlig väg att offra urfolks rättigheter och marker för kortsiktig ekonomisk nytta. Detta stärks av forskning som visar att skogen kan vara mer värd där den står, än när den fälls.

Det är också mycket positivt om principen om fritt, informerat och på förhand givet samtycke (FPIC) till skogsbruk som påverkar renskötseln införs i kyrkoordningen: en central urfolksprincip skulle på så vis få den status den ska ha i förhållande till traditionella samiska marker.

Sverige ligger långt efter andra länder när det gäller att skydda urfolks rättigheter kopplade till resursanvändning och skogspolitik, exempelvis Kanada som har infört FN:s urfolksdeklaration i nationell lag. Dessutom visar vår forskning att det är en proaktiv konflikthantering som behövs för att säkerställa en effektiv skogsförvaltning, vilket ett införande av FPIC skulle lägga grunden för.

Utredningen tar flera steg i rätt riktning, men förslagen skulle kunna stärkas ytterligare om kyrkan:

• Tar en främjande roll i skogsbruket. Besluta att skogsbruk på samisk mark ska förbättra och främja renskötselns förutsättningar, i stället för att utgå från ”…att inte renskötselns förutsättningar försämras”. Detta går i linje med det allmännas skyldigheter att främja renskötseln, samt skulle sätta ett positivt tryck på skogsbolagen och bidra till att ansvar tas för intrång och fragmentering som redan skett.
• Beaktar markanvändningens sammantagna effekt. Det sammantagna trycket på samiska marker från olika typer av markanvändning är mycket stort. Samordningen mellan markägare och markanvändare minst sagt bristfällig och det skapar ett enormt tryck på samebyarna att hantera markintrång från olika exploatörer samtidigt. Kyrkan bör, som en ansvarsfull markförvaltare, avstå från en åtgärd när markanvändningens sammantagna effekt är avsevärt negativ för renskötseln.
• Tar ansvar för att koordinera med andra skogsägare på samiska marker. I ett förändrat klimat kommer svåra väderförhållanden att uppstå allt oftare, exempelvis när betet är låst på grund av hård skare. Den traditionella samiska renskötseln hanterar detta genom en flexibel användning av olika marktyper, vilket försvåras kraftigt i dagens fragmenterade landskap. Med bättre samarbete kan kyrkan och andra skogsägare skapa mer sammanhållna marker, bättre betesförutsättningar och öka anpassningsmöjligheterna.
• Använder riktvärden och förhandlar lokalt. Procentsatserna för hur mycket skog som ska skyddas eller brukas med naturnära skogsbruk i Sápmi kan enbart vara riktmärken. Det behövs lokala förhandlingar med enskilda samebyar för att hitta lämpliga överenskommelser.

Om kyrkomötet antar utredningens förslag har kyrkan bättre förutsättningar att bli en föregångare för skogsnäringen samtidigt som konflikter förebyggs. Anammar de dessutom våra förslag finns hopp om förbättrad samexistens mellan skogsbruk och renskötsel.