I takt med att allt fler företag tar mark och naturresurser i anspråk i Sápmi så ökar antalet avtal mellan samebyar och verksamhetsutövare. Tidigare har avtal främst slutits för militäranläggningar och vattenkraft, men på senare år har många avtal för vindkraftsparker tillkommit, samt för gruvindustri och turism. Då avtalslösningar sannolikt kommer att fortsätta öka finns ett stort behov att förstå och utvärdera avtalen och deras konsekvenser på ett systematiskt sätt. Studien Avtal mellan samebyar och exploatörer: Hur påverkas renens välmående är ett pilotprojekt som analyserat 15 avtal. Syftet har varit att utveckla en metod som utvärderar innehållet ur samebyarnas perspektiv och som identifierar framtida forskningsbehov. I studien fokuserar man primärt på renskötseln på Sápmis svenska sida, men resultatet är relevant även i de norska och finska delarna.

Även om pilotstudien är begränsad och mer forskning behövs så skickar studien en tydlig signal om att avtalen riskerar att missgynna samebyarna. Sekretessklausuler, som förhindrar samebyarna från att berätta om sina problem, och munkavelsklausuler som förhindrar samebyarna från att tillvarata sina rättigheter exempelvis genom överklaganden hos myndighet eller domstol är vanligt förekommande.

“Det som överraskade mig mest var hur vinklade många av avtalen är i företagens favör. Särskild tydligt blev det för ett flertal vindkraftsprojekt, där bolagen fått tillgång till marken i gengäld för en begränsat årlig ersättning till samebyn, som inte fått något inflytande över projektets utformning eller genomförande relaterat till konsekvenser för samebyarna,” säger Rasmus Kløcker Larsen, en av författarna till rapporten och forskningsledare på SEI med fokus på markkonflikter och urfolksrättigheter.

För att efterleva de åtaganden som svenska staten gjort i enlighet med nationell lag, samt hedra de internationella konventioner som Sverige skrivit under, ska urfolket samerna ha rätt att behålla och utveckla sitt eget kultur- och samfundsliv. Renskötselrätten beskrivs i lagstiftningen som en rätt för samerna att begagna mark och vatten till underhåll för sig och sina renar och är en fundamental del av den samiska kulturen. Samebyarna ska därför ges grundläggande förutsättningar för renskötsel i varje sameby, något som avtalen, enligt den nya studien, ofta försvårar.

Vad som framkommit är också att avtalen ofta används för att framtvinga ett s.k. tillverkat samtycke. Samebyar anser sig, på grund av bristfälligt rättsligt skydd i tillstånds- och planeringsprocesser, ofta inte ha en realistisk möjlighet att stoppa en projektetablering. Man ingår därför avtalen i ett försök att minimera de negativa konsekvenserna för renskötseln. Samebyar saknar därutöver finansiella resurser, vilket medför en risk att bolagens intressen dominerar och förhandlingarna blir ojämlika. Då avtalen oftast är sekretessbelagda förhindras samebyarna att prata om dess innehåll och lära av varandras erfarenheter.

Enligt Jannie Staffansson, konsult inom urfolksrättigheter och klimatförändringar, tillhörande Eajran Sïjte och Tuorpon sameby och en av författarna till studien, har många avtal upprättats som ett försök från bolagens sida att hantera urfolksgruppers motstånd mot industriprojekt.

“Trots att samebyarnas främsta önskan är att skydda renen så visade resultaten att det endast är ett fåtal avtal som uppnått skydd. Det om något visar på betydande brister i lagstiftningen och vilka ojämlika förutsättningar och resurser som samebyar har gentemot bolag. I mina ögon är det en tyst kolonisering av Sápmi,” säger Jannie Staffansson.

Studiens utgångspunkt har varit att kritiskt granska riskerna med avtalsförhandlingar, men också vara öppen för att avtal potentiellt kan bli ett viktigt verktyg för att säkerställa ett skydd för samiska urfolksrättigheter.

“Min förhoppning är att samebyarna ska bli varse om hur exploatörer kan föra fram avtalslösningar som ett sätt att få rennäringens intressen tillgodosedda när de i de flesta fall främst gynnar bolagen själva. Som vi sett i studien användar företagen sig av avtal för att hålla rennäringsfrågorna utanför myndigheternas och domstolarnas prövningar av tillståndsansökningar, vilket inte är korrekt juridisk förfarande,” säger Inger-Ann Omma, verksam advokat för samebyar och en av författarna till studien.

Studien finansieras av Norges forskningsråd, med delfinansiering från det svenska forskningsrådet Formas och ingår i forskningsprojektet IndKnow som leds av Universitetet i Tromsö.