Avtal mellan samebyar och exploatörer: hur påverkas renens välmående?

Det blir allt vanligare att samebyar och verksamhetsutövare sluter avtal i samband med exploatering av mark och naturresurser. Detta kan ses som ett försök från parterna att fylla ett glapp i statens lagstiftning vad gäller hanteringen av samebyarnas egendomsrätt (renskötselrätten) i planering och tillståndsprocesser. Internationell forskning visar att avtal potentiellt sett kan vara ett positivt verktyg för att införliva urfolksrättigheter i resursförvaltningen – men att det också kan medföra stora risker. 

Denna rapport presenterar för första gången en utvärdering av innehållet i ett urval av dessa olika avtal mellan samebyar och exploatörer i Sverige. Utvärderingen har gjorts utifrån samebyarnas eget perspektiv, med en skala och ett antal kriterier som fokuserar på hur avtalen påverkar samebyarnas möjligheter att säkerställa renens välmående. Skalan består av fem nivåer (+1 till -4) och kriterierna har rangordnats utifrån samtal med experter på avtalsförhandling eller kunskapsbärare, sammanlagt 12 personer. Totalt samlades 15 avtal in från fem samebyar. Avtalen fördelar sig på följande exploateringar: vindkraft, turistanläggningar, biltestverksamhet, vattenkraft, bergtäkt och idrottsverksamhet. För att skydda samebyarnas integritet och respektera avtalssekretessen presenteras alla resultat i anonymiserad form. Det går alltså inte att spåra vare sig sameby, bolag eller projekt i rapportens text. 

En stor utmaning för urfolk världen över är att de inte vet vad de kan kräva i en avtalsförhandling. Det är därför viktigt att lyfta fram positiva exempel, även om de i nuläget är få till antalet. I vår studie finns exempel på hur samebyar förhandlat sig till möjligheten att helt stänga av en verksamhet vid behov för renskötseln, samt en form för vinstdelning. Nära hälften av avtalen innehöll också klausuler om att bolagen ska ta väsentlig hänsyn till renskötseln i sin verksamhet och samtliga samebyar hade undvikit skrivningar som kan ge sken av att de frånsäger sig renskötselrätten. 

Inget av avtalen innehöll emellertid klausuler som på ett meningsfullt sätt ersätter renens förlust av betesmark eller tillgång till bete. Klausuler angående samverkan fokuserar på olika former för samråd, utan krav på det aktuella bolaget att beakta samebyns synpunkter. Därutöver fanns klausuler som ensidigt ger bolagen möjlighet att omförhandla eller helt säga upp avtalet. Det är även vanligt förekommande med krav på samebyarna att bidra med sin kunskap och arbetstid utan ersättning, det vill säga att samebyarna ska bidra gratis till att främja bolagets verksamhet. 

En viktig slutsats i rapporten är att samebyarna måste våga tänka större kring vad som kan ingå i ett avtal. Bara för att avtalen idag mest handlar om ersättning och kompensationsåtgärder betyder inte det att de måste vara begränsade till enbart detta. Det finns många exempel internationellt, bland annat från Australien och Kanada, där avtal även innefattar principer om vinstdelning, vetorätt över eventuell expansion av projektet och möjligheter för urfolken att helt lägga ner en verksamhet om avtalens villkor inte uppfylls.

Det ligger ofrånkomligen i bolagens intresse att begränsa avtalens ambitionsnivå och därför komma med svar som att “sådant inte kan ingå i ett avtal”. Samebyar som väljer att ingå avtalsförhandlingar behöver i högre grad utmana sådana argument med utgångspunkt i rätten till självbestämmande och vidga gränserna för vad som rimligen bör finnas med i ett avtal.