Vad håller en klimatforskare vaken om nätterna?

Medan klockan tickar undersöker vad som händer när forskaren blir människa. Forskaren är förstås alltid människa – men vad händer när forskarens initierade kunskap möter vardagen? Vad händer i mötet med de egna barnen, med grannarna, med det egna jaget? Vad håller forskaren vaken om nätterna?

Vi sitter alla i samma båt

Föreställningen är en iscensatt läsning följt av en diskussion. Publiken sitter i en ring runt scenen medan diskussionen förs i ett modererat samtal. Den gemensamma ringen blir en fysisk gestaltning – och för flera i publiken en påträngande verklighet – av att vi alla sitter i samma båt och att vi måste lösa de här frågorna gemensamt. I mötet mellan forskarnas sätt att kommunicera och allmänhetens förståelse sker en omskakande krock. Texten är stundom drabbande och i diskussionen efteråt bränner det till. Ansvaret för de avgörande framtidsfrågorna ramlar ner i allas knä. ”Men om forskarna tänker: ’Det är kört’ – hur ska det då gå? Forskarna ska ju lösa detta – åt oss.”

Eva Krutmeijer, projektledare för Medan klockan tickar, nickar igenkännande.

– Det var det lagret vi ville komma åt. Vi ville fördjupa frågan om hållbarhet. Vi ville komma åt tankarna som skvalpar vid sidan av forskarens strävan efter objektivitet och neutralitet. Vi ville också helst inge hopp. Men läsningen är svår, ibland satirisk och den är mörk.

Publiken reagerar starkt på insikten att det inte finns någon annan som kommer att lösa detta åt oss – det är bara du, din livsstil och dina val som kommer att lösa frågan, och det som vi gemensamt som samhälle bestämmer oss för att göra. Förändringen kommer inte att ske någon annanstans – alla har en del av det gemensamma ansvaret.

Inga färdiga svar

I den eviga – och sedan president Trump kom till makten också mycket aktuella frågan– om varför fakta inte räcker för att övertyga, har de flesta insett att ett visst mått av passion behövs för att nå ut med ett budskap. Men också att det emotionella engagemanget alltid är en känslig balansakt som kan slå över i faktaresistens, filterbubblor och alternativa fakta.

– Det är därför som scenkonsten är en så bra plattform för att diskutera de här frågorna. Kulturen och forskningen har samma förhållningssätt – de värnar om friheten och har inga färdiga svar. De närmar sig istället ämnet genom att ställa de viktiga frågorna, säger Eva Krutmeijer.

På scenen omvandlas vetenskapens frågor till: Vem blir människan i den nya tiden? Hur ska vi förhålla oss till varandra? Hur kan vi tillsammans skapa en bättre värld? Det är viktiga frågor. Minst lika viktiga som: Hur ska vi klara 1,5 gradersmålet? Kanske rent av avhängiga för att vi faktiskt ska nå de ambitiösa mål som världen gemensamt har ställt upp genom Parisavtalet och Agenda2030.

– Jag tycker att man kommer längre i mötet mellan kultur och forskning – än i aktivistspåret, säger Eva Krutmeijer. I en omställning av världen måste vi alla omvandla våra egna tankar. Scenkonsten tar sig an detta på ett uppfriskande sätt. Det finns inte en rätt väg att gå – det finns många olika.

Forskaren som människa känsligt

Det finns ett uppenbart behov av att kommunicera klimatforskning till en bred allmänhet, istället för att som alltför ofta låta den stanna i olästa forskarrapporter som samlar damm på forskningsinstitutens hyllor eller i pdf:er som aldrig laddas ner. Behovet till trots är möten mellan kultur och forskning fortfarande ovanliga.

– Mycket av dagens forskning görs i skärningspunkten mellan människa och natur, men så fort vi rör oss in på människans domäner blir det känsligt, säger Eva Krutmeijer. Forskning bygger på objektivitet och neutralitet och ska så vara, och att gå ut på för djupt vatten, som detta fortfarande betraktas som, är flummigt och kan vara riskabelt för det vetenskapliga arbetet och karriären.

Henrik Carlsen, forskare på SEI, och en av de klimatforskare vars intervjusvar ligger till grund för föreställningens texter, instämmer, men betonar vikten av att vi gör det. Han tycker att lösningen är att hålla isär de olika uttrycken.

– Den vetenskapliga texten ska inte vara personlig, den populärvetenskapliga texten är tydlig med att den inte är strikt vetenskaplig, och den personliga positionen – forskaren som människa – för en tynande tillvaro. Alla uttryck behövs, men vi måste vara noga med var vi befinner oss.

– Vetenskap handlar om att abstrahera bort känslor och tala om det generella. Konsten handlar om att exploatera och dissekera känslor och att tala om det partikulära. Båda behövs och om de kan mötas är det toppen.

Stort sug efter klimatteater

Om forskarvärlden är avvaktande är scenkonsten däremot övervägande positiv. Där finns ett stort intresse. Intresset speglar i sin tur allmänhetens sug efter mer klimat och hållbarhet på scener runt om i landet. Riksteatern har startat ett tematiskt spår, Människa och natur, för att fånga upp intresset och oron för de frågor som rör klimat, miljö, natur och människans roll för en hållbar utveckling. Arbetet med Medan klockan tickar har varit en av inspirationskällorna.

Enligt Eva Krutmeijer finns mer att göra:

– Om vi blickar ut internationellt ligger vi efter i Sverige. De stora nationella scenerna borde driva flera sådana här projekt.

Svårigheterna med en idé som Medan klockan tickar är att den hamnar mellan stolarna och att det inte finns någon självklar finansiär. Det krävs en eldsjäl för att skjuta till pengarna. I det här fallet blev det Vinnova.

– Forskningsfinansiärer stirrar sig blinda på resultat. De vill se leveranser och paket. Men inbyggt i den här sortens projekt finns ett stort mått av osäkerhet.

Att landa i ovissheten

Och det är just osäkerheten som är det fina i kråksången. Om nu hela världen ska ställa om på 13 år kan vi omöjligt sitta inne med alla svaren – vi måste tillåta osäkerhet och ha en stor portion tillit till ovissheten. Det är först då som människan sänker garden – och det är först då som de här frågorna landar inombords, det är först då det blir på riktigt.

Så vad håller då en klimatforskare vaken om nätterna? Henrik Carlsen igen:

– Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är det alltid bättre att ha ett äpple idag än om ett år. Att ha ett äpple i handen är alltid bättre kortsiktigt, men i ett perspektiv på 100-150 år blir det vårt väl och ve som ställs mot framtida generationers väl och ve. Hur värderar vi mellan generationer? Sedan vaknar jag varje morgon och har dåligt samvete över att jag är en vit västerländsk man i 50-årsåldern. Planeten har troligen aldrig upplevt en mer skadlig art än den jag tillhör. Det är dags för förändring!

Medan klockan tickar är ett resultat av SEI:s mångåriga samarbete med Dramaten som började 2011 med Nobelsymposiet. Den iscensatta läsningen är ett samarbete mellan Dramaten, Riksteatern och Östgötateatern och en del av ett större projekt som sker tillsammans med Stockholm Environment Institute och Stockholms universitet med stöd från Vinnova.
Just nu finns inga planerade föreställningar av Medan klockan tickar.