Reindeer in Sweden. Photo: Marcus Löfvenberg / Unsplash

Det finns i dag ett stort kunskapsglapp angående vilka de faktiska konsekvenserna är av gruvindustri på samisk markanvändning, inklusive renskötsel. Detta är så vitt vi vet första gången som forskningen empiriskt kunnat belysa hur en sameby försökt begränsa konsekvenserna av en gruvetablering genom att inleda en avtalsförhandling med ett gruvbolag.

Studien genomfördes 2019–2020 i ett samarbete mellan samebyn, Svenska Samernas Riksförbund och Stockholm Environment Institute. Datainsamlingen har bestått av arbetsmöten, intervjuer, workshops, dokumentanalys och kartering med stöd av RenGIS och forskning om störningszoner. Fokus i denna rapport är på just Muonio samebys erfarenheter, gruvans konsekvenser för andra samebyar eller icke-renskötande samer i området har inte inkluderats.

Resultaten visar på omfattande effekter av gruvan, bland annat i form av markförluster, störningar på renhjorden och blockering av flyttstråk, slitage på betesmarkerna och rubbningar av årscykeln; försämrad renhälsa och kondition och som följd minskade slaktvikter och ökade ekonomiska förluster. Det har även medfört psykiska påfrestningar för samebyns medlemmar, lett till hot och påtryckningar från andra i lokalsamhället, försvårat möjligheterna för unga i samebyn att satsa på renskötsel och även bidragit till minskad användning av traditionell samisk kunskap. Studien visar också hur samebyn marginaliserades i samband med tillståndsprocessen, av både statliga instanser och gruvbolag.

Den viktigaste slutsatsen är att de konsekvenser som samebyn fått uthärda överstiger – och det med bred marginal – den begränsade påverkan som en gång förutsågs i samband med att gruvan beviljades tillstånd. Därutöver har stora delar av verksamheten aldrig utretts eller godkänts av någon myndighet, miljötillståndet saknar villkor för hur skadorna på samebyn ska regleras och Kaunis Iron har i sin tur inte gjort något åtagande om att ersätta samebyn. Med andra ord har samebyn sedan gruvan etablerades är 2012 inte fått någon kompensation för de många skador och de stora ekonomiska förluster som gruvan orsakat dem. Vissa av de medföljande konsekvenserna kan visserligen aldrig ersättas ekonomiskt, som exempelvis psykiska påfrestningar eller skador på den samiska kulturen. Rapporten visar emellertid på ett flertal konsekvenser som rimligen borde vara föremål för ekonomisk ersättning och därför bör beaktas om samebyn skulle välja att utkräva ersättning fr.n Kaunis Iron.

Vad som gör denna studie speciell i ett större perspektiv är att den ger inblick i de dilemman som Muonio sameby fått hantera i ett, hittills misslyckat, försök att nå en avtalslösning (inledningsvis med Northland Resources och sedan Kaunis Iron). Samebyn inledde dessa förhandlingar inte för att man egentligen ville utan för att man kände sig så illa tvungen – ett framtvingat vägval som beror på bristerna i svensk lagstiftning vad gäller samiska rättigheter. I detta avseende visar studien hur det bristfälliga skyddet för samiska rättigheter och renskötsel undergräver rättssäkerheten i gruvärenden, när samebyar inte litar på domstolar eller statliga myndigheter eller har de nödvändiga resurserna och kapaciteten för att kunna försvara sina rättigheter.

Besluten som ledde upp till gruvprojektet visar också på dolda kopplingar mellan politik, tillståndsgivning och gruvindustri som är bekymrande ur ett demokratiskt perspektiv. Beslutsgången i Gränsälvskommissionen omgärdas exempelvis av ett flertal frågetecken, bland annat kan lokalpolitiker från Norrbotten ha haft ett inflytande på beslutsprocessen. Tillståndsprocessen kom att marginalisera samebyn som nu har förlorat några av sina viktigaste betesmarker och blivit utan ekonomisk ersättning. Idag står samebyn inför planer från Kaunis Iron på ytterligare expansion av samma gruva och nu som då utan några som helst skyddsgarantier.