Denna rapport presenterar en studie av Vilhelmina Södra samebys erfarenheter av de konsekvenser som gruvan på Stihken fört med sig, en gruva som drevs av Boliden Mineral AB 1976–1988. Det finns i dag ett stort kunskapsglapp angående vilka de faktiska konsekvenserna är av gruvindustri på samisk markanvändning, inklusive renskötseln. Detta är så vitt vi vet första gången som forskningen empiriskt belyser konsekvenserna av gruvindustrin, och de faktiska utfallen av försöken till efterbehandling, utifrån en samebys egna erfarenheter och kunskap.

Studien genomfördes 2019–2020 i ett samarbete mellan samebyn, Svenska Samernas Riksförbund och Stockholm Environment Institute. Datainsamlingen har bestått av arbetsmöten, intervjuer, workshops, dokumentanalys och kartering med stöd av RenGIS och forskning om störningszoner. Fokus i denna rapport ligger på just Vilhelmina Södra samebys erfarenheter och gruvans konsekvenser för andra samebyar eller icke-renskötande samer i området har därför inte inkluderats.

Resultaten visar den omfattande påverkan som gruvan haft på samebyn, dels under driftperioden men i högsta grad också efteråt. Under drifttiden förorsakade gruvan stora direkta och indirekta markförluster, med störningar från brytningen och trafiken, damning på betet, blockering av det naturliga flyttstråket och förlust av stora delar av samebyns renar in i Norge eller in på grannbyarnas mark på svensk sida. I nutid handlar de största konsekvenserna om en omfattande störning från besöksnäringen på grund av vägen som drogs i tidigare väglöst land. Detta föranleder i sin tur stort betesbortfall; försämrad djurhälsa och kondition för renen; förhöjd arbetsbelastning, fysiska påfrestningar, och arbetsmiljörisker för renskötarna; ökade kostnader för renskötselaktiviteter; samt förlust av samiska kulturminnen, ökad psykisk påfrestning, försämrade möjligheter för samebyns unga att satsa på renskötseln, och förlust av traditionell kunskap.

Dessa forskningsresultat är viktiga för att korrigera vanligt förekommande missuppfattningar i den politiska och offentliga debatten kring gruvindustrin: nämligen att gruvindustrin och renskötseln kan samexistera utan någon större påverkan på renskötseln. De visar också tydligt vem som har bäst kunskap att bedöma riskerna vid en gruvetablering: samebyn identifierade redan på 1960-talet, och det ganska så exakt, de risker som denna studie nu kunnat visa blivit verklighet medan försöken från statens representanter var långt mindre precisa. Exempelvis antog statens experter en total störningszon på 500 meter runt gruvområdet och 100 meter på bägge sidor om vägen. Detta står i stark kontrast till de störningszoner som samebyn faktiskt har upplevt, nämligen upp mot 10 kilometer för gruvan och 1,5 kilometer för vägen.

Problemen härrör främst från det faktum att svensk lagstiftning inte ger tillräckligt skydd för samiska rättigheter. De hänger även ihop med statens tvetydiga roll i hanteringen av de intressekonflikter som uppstår när man både har en skyldighet att skydda samiska rättigheter och ska tillgodose olika samhälls- och företagsekonomiska intressen i utvinningen av mineraler. Denna brist på ansvarstagande, som samebyn upplever från statens sida, visar med all tydlighet att den koloniala exploateringen av naturresurserna i Sápmi inte är ett historiskt fenomen utan något som i allra högsta grad fortgår än i dag. Som ett exempel har inga ansträngningar som helst gjorts för att se över huruvida den begränsade ekonomiska ersättningen som staten genomförde under 1960–70 talet verkligen motsvarar de faktiska skador som samebyn fått uthärda.

Det finns flera sätt att åtgärda problemen i området vid Stihken. Exempelvis skulle regeringen kunna ge SGU i uppdrag att återställa området från tidigare prospekteringsverksamhet och kommun och länsstyrelse skulle i sin tur kunna ingripa för att hantera besöksnäringen och friluftslivet. Vad denna studie främst belyser är dock behovet av en genomgripande strategi från statens sida för att komma till rätta med konsekvenserna av Bolidens gruvprojekt och dess följdeffekter. Utifrån senaste årens rättsutveckling torde det numera finnas goda möjligheter för staten att se över sitt ansvar för de skador som framkommit på området vid Stihken.